Lieder Live #6 Sibelius

Program

Sunday October 4th at 20:00 
 

Våren flyktar hastigt, op. 13 nr. 4

Se'n har jag ej frågat mera, op. 17 nr. 1

Fågellek, op. 17 nr. 3

En slända, op. 17 nr. 5

Til kvällen, op. 17 nr. 6

Spånet på vattnet, op. 17 nr. 7

Svarta rosor, op. 36 nr. 1

Säf, saf, susa, op. 36 nr. 4

Demanten på marssnön, op. 36 nr. 6

Den första kyssen, op. 37 nr. 1

Lasse liten, op. 37 nr. 2

Flickan kom ifrån sin älsklings möte, op. 37 nr. 5

Soluppgång, op. 37 nr. 3

Welcome to Lieder Live! A concert series where showcasing the greats of the lieder genre - European art songs from the last 300 years.
We have now reached live stream no 6, and songs by Jean Sibelius - the Finnish composer with the most deep and marvelous songs.

On all Lieder Live concerts I'm joined by my colleague the fabulous pianist Ole Christian Haagenrud

#liederlive

Want to get direct notifications of new concerts? I'd love it if you would subscribe to my YouTube channel. 

Texts and Translations

Våren flyktar hastigt

Våren flyktar hastigt,

Hastigare sommarn,

Hösten dröjer länge,

Vintern ännu längre.

Snart I sköna kinder,

Skolen i förvissna

Och ej knoppas mera.

Gossen svarte åter:

 

Än i höstens dagar

Gläda vårens minnen,

Än i vinterns dagar

Räcka sommarns skördar.

Fritt må våren flykta,

Fritt må kinden vissna,

Låt oss nu blott äska,

Låt oss nu blott kyssas.

Spring is swiftly flying,

swifter still flies summer,

autumn is delaying,

winter drags more slowly.

Soon, the flow'r of girlhood

will for ever wither

ne'er again to blossom.

Then the heart makes answer:

Yet through autumn live

glad memories of springtime,

through the winter stretch

the harvesting of summer.

Spring may go a flying,

cheeks for me may wither,

now's the time for loving,

now's the time for kissing.

Se'n har jag ej frågat mera

Hvarför är så flyktig våren,

Hvarför dröjer sommarn icke?

Så jag tänkte fordom ofta,

Frågte, utan svar, af mången.

 

Se'n den älskade mig svikit,

Se'n till köld hans värme blifvit,

All hans sommar blifvit vinter,

Se'n har jag ej frågat mera,

Känt blott djupt uti mitt sinne,

Att det sköna är förgängligt,

Att det ljufva icke dröjer.

Why is spring so fleeting,

Why does summer not linger?

So I often thought,

Asked, without answer, by many.

 

See the beloved that betrayed me,

How cold his heat has become,

All his summer has become winter,

So I have not asked any more,

I know only deep in my mind,

That beauty is perishable,

That sweetness does not linger.

Fågellek

Daggen har duggat,

skymningen skuggat

skogarnas björkar och strändernas häll.

Djupt ur min lunga

skyndar jag sjunga

salltrastens lockton i lyssnande kväll.

 

Kanske ur snåren bäras

med kåren srånande tonfall

min trängtan till tröst,

kanske jag kände hennes,

som tände lågande längtan

i sångarens bröst!

 

Kanske hon finge

kärlekens vinge,

flög i min famn öfver sjöar och mo ;

kanske vi kunde

hinna den sjunde himlen tillsammans

i aftonens ro !

The dew has dried,

The shadows of dusk

the birches of the forests and the pitch of the beaches.

Deep out of my lungs

I hurry to sing

the lock of the salt thrush can be heard in the evening.

 

Maybe worn out of the thickets

with roaring tones

my need for comfort,

maybe I knew her,

Igniting the burning longing

in the singer's chest!

 

Maybe she caught

the wings of love,

flew in my arms over lakes and more;

maybe we could

catch the seventh heaven together

in the evening stillness!

En slända

Du vackra slända, som till mig flög in,

när tyngst min längtan öfver boken drömde,

du kom med hela sommarn till mitt sinn.

Du kom och jag allt gammalt svårmod glömde. Blott dig jag såg, min dag jag lycklig dömde,

du vackra slända.

 

Men bäst jag jublade, att du var min

och lifvets skänk i sång på knä berömde,

du flög den samma väg som du kom in,

du trolska slända.

 

All afskedsgråt i välgångsord förrinn!

Ej beska fauns i bägarn, som vi tömde.

Att du var sol, jag skugga blott vi glömde.

Flyg ljus, flyg blå, än sommarlycka finn, välsignade, som en gång varit min,

min vackra slända.

You, beautiful dragonfly that flew in to me
When my longing was deepest, reading my book,
You came to my soul with all of summer.
You came and I forgot all my old sorrow.
Just from seeing you, I judged my day as happy,
O beautiful dragonfly.


But when I was most jubilant that you were mine
And praised life’s gift on my knees,
You flew out the same way you had come in,
O bewitching dragonfly.


Tears of parting ran into words of farewell,
No bitterness was in the cup we drank clean.
We forgot you were sun and I was only shadow.
Fly light one, blue one, may summer’s joys you find,
You blessed one, who once were mine,
My beautiful dragonfly.

Til kvällen

Var hälsad, kväll, med dina stjärnors skara,

med drömfylld andakt kommer du mig nära!

De mörka lockerna omkring din klara

och höga pannas natt bli mig så kära.

O kväll av höghet, om du kunde vara

den bro, som själens längtan ville bära

mot drömmens länder, rena, underbara,

från bojorna, som här mig trycka, tära!

Hur rik min lycka, när du mig hugsvalar,

när dignande hos dig jag finner vila,

og dagen dör och all des oro tiger.

Då dimman täcker jordens berg och dalar,

och natten upp på dunkla vingar stiger,

då will min ande dig till möte ila!

Be greeted, tonight, with the crowd of your stars,

with dream-filled devotion you will come close to me!

The dark curls around your clear

and high forehead -  night become me so dear.

O evening of highness, if you could be

the bridge that the longing of the soul wanted to carry

against the lands of the dream, pure, wonderful,

from the shackles, which here press me, corrode them!

How rich is my happiness, when you swallow me,

when dripping with you I find rest,

and the day dies and all his anxiety is silent.

When the mist covers the earth's mountains and valleys,

and the night rises on dark wings,

then my spirit will hasten you to meet you!

Spånet på vattnet

Spån, som bort på vattnet flyter,

spada flarn, av böljan buret

ensamt bort, när kvällen skymmer,

säg mig, vilka vägar du vandrat?

Spånet, som på vattnet flyter,

flarnet, som av böljan föres,

bores hit från nordens stränder,

der bland fjällen dess stugor stå.

Vännen där en fura fällde,

brudgummen en båt har timrat.

Snart den skall på vattnet glida, 

​föra ljuva ungmön bort!

Chips floating on the water,

Shavings, carried by the wave

alone and away.  When evening falls,

tell me, which paths have you walked?

The shavings floating on the water,

the flare, which is carried by the wave,

drilled here from the Nordic shores,

there among the mountains its cottages stand.

The friend where a pine fell,

the groom has constructed a boat.

Soon it will glide on the water,

Taking the sweet young lady away!

Svarta rosor

Säg hvarför är du så ledsen i dag,

Du, som alltid är så lustig och glad?

Och inte är jag mera ledsen i dag

Än när jag tyckes dig lustig och glad;

Ty sorgen har nattsvarta rosor.

 

I mitt hjerta der växer ett rosendeträd

Som aldrig nånsin vill lemna mig fred.

Och på stjelkarne sitter det tagg vid tagg,

Och det vållar mig ständigt sveda och agg;

Ty sorgen har nattsvarta rosor.

 

Men af rosor blir det en hel klenod,

Än hvita som döden, än röda som blod.

Det växer och växer. Jag tror jag förgår, I hjertträdets rötter det rycker och slår;

Ty sorgen har nattsvarta rosor.

Say, why are you so sad today,
You, who are always so happy and glad?
I am sad no more today
Than when I think of you happy and glad;
For sorrow has roses black as night.


In my heart there grows a tree,
Which never grants me rest,
upon its stems hangs thorn after thorn,
it causes me endless suffering and pain;
For sorrow has roses black as night.


But there is a whole treasure of roses,
Some white as death, some red as blood.
It grows and grows. I believe I pale,
in my heart-tree’s roots it tugs and pulls;
For sorrow has roses black as night.

Säf, saf, susa

Säf, säf, susa, 

Våg, våg, slå,

I sägen mig hvar Ingalill den unga månde gå?

 

Hon skrek som en vingskjuten and,

när hon sjönk i sjön,

Det var när sista vår stod grön.

 

De voro henne gramse vid Östanålid,

Det tog hon sig så illa vid.

 

De voro henne gramse för gods och gull

Och för hennes unga kärleks skull.

 

De stucko en ögonsten med tagg,

De kastade smuts i en liljas dagg.

Så sjungen, sjungen sorgsång,

I sorgsna vågor små,

Säf, säf, susa,

Våg, våg, slå!

Reed, reed, rustle,
Wave, wave, play,
You tell me where Ingalill,
The young one, may go?


She screamed like a wingbroken duck, when she sank in the lake,
It was, when the last Spring was green.


They spent their wrath on her at Östanlid.
For which she felt ill at ease.


They spent their wrath on her for goods and for gold
And for the sake of her young love.


They stuck a gemstone with a thorn,
They threw dirt in the dew of a lily.


So sing, sing a mournful song,
Ye sorrowful little waves,
Reed, reed, rustle,
Wave, wave, play!

Demanten på marssön

På drivans snö där glimmar

en diamant så klar.

Ej fanns en tår, en pärla,

som högre skimrat har.

 

Utav en hemlig längtan

hon blänker himmelskt så:

hon blickar emot solen,

där skön den ses uppgå.

 

Vid foten av dess stråle

tillbedjande hon står

och kysser den i kärlek

och smälter i en tår.

 

O, sköna lott att älska

det högsta livet ter,

att stråla i dess solblick

och dö, när skönst den ler!

On the driven snow there glimmers
a diamond so bright.
Never was there a tear, a pearl,
that shimmered as bright.
 
Out of a secret longing
she shines towards heaven:
she gazes at the sun,
where it rises in beauty.
 
At the foot of these rays
she stands adoring,
and kisses it with love
and melts into a teardrop.
 
Oh beautiful fate, to love
the highest that life has to offer,
to sparkle in this glimpse of the sun
and die, when it smiles so beautifully.

Den första kyssen

På silvermolnets kant satt aftonstjärnan,

Från lundens skymning frågte henne tärnan:

Säg, aftonstjärna, vad i himlen tänkes,

När första kyssen åt en älskling skänkes?

Och himlens blyga dotter hördes svara:

På jorden blickar ljusets änglaskara,

Och ser sin egen sällhet speglad åter;

Blott döden vänder ögat bort -- och gråter.

The evening star sat on the rim of silver mist.
From the shadowy grove the maiden asked her:
Tell me, evening star, what do they think in heaven
when you give the first kiss to your lover?
And heaven's shy daughter was heard to answer:
The angels of light look toward the earth
and see their own bliss reflected back;
only death turns his eyes away and weeps.

Lasse liten

Världen är så stor, så stor,

Lasse, Lasse liten!

Större än du nånsin tror,

Lasse, Lasse liten!

 

Det är hett och det är kallt,

Lasse, Lasse liten!

Men Gud råder överallt,

Lasse, Lasse liten!

 

Många mänskor leva där,

Lasse, Lasse liten!

Lycklig den som Gud har kär,

Lasse, Lasse liten!

 

När Guds ängel med dig går,

Lasse, Lasse liten!

Ingen orm dig bita få,

Lasse, Lasse liten!

 

Säg, var trives du nu mest,

Lasse, Lasse liten?

Borta bra men hemma bäst,

Lasse, Lasse liten!

The world is so big, so big,

Lasse, little Lasse!

Bigger than you could ever think,

Lasse, little Lasse!

It's hot and it's cold,

Lasse, little Lasse!

But God rules everywhere,

Lasse, little Lasse!

Many people live there,

Lasse, little Lasse!

Happy is the one whom God loves,

Lasse, little Lasse!

When the angel of God goes with you,

Lasse, little Lasse!

No snake will bite you

Lasse, little Lasse!

Say, where do you thrive most now,

Lasse, little Lasse!

Away is good but home is best,

Lasse, little Lasse!

Flickan kom ifrån sin älsklings möte

Flickan kom ifrån sin älsklings möte,

kom med röda händer.

Modern sade:

"Varav rodna dina händer, flicka?"

Flickan sade:

"Jag har plockat rosor

och på törnen stungit mina händer."

 

Åter kom hon från sin älsklings möte,

kom med röda läppar.

Modern sade:

"Varav rodna dina läppar, flicka?"

Flickan sade:

"Jag har ätit hallon

och med saften målat mina läppar."

 

Åter kom hon från sin älsklings möte,

kom med bleka kinder.

Modern sade:

"Varav blekna dina kinder, flicka?"

Flickan sade:

"Red en grav, o moder!

Göm mig där och ställ ett kors däröver,

och på korset rista, som jag säger:

En gång kom hon hem med röda händer,

ty de rodnat mellan älskarns händer.

En gång kom hon hem med röda läppar,

ty de rodnat under älskarns läppar.

Senast kom hon hem med bleka kinder,

 ty de bleknat genom älskarns otro."

The maiden came from her lover's tryst,
Came with red hands. The mother said:
"Whence redden your hands, maiden?"
The maiden said: "I have picked roses
And stung my hands on the thorns."


Again she came from her lover's tryst,
Came with red lips. The Mother said:
"Whence redden your lips, maiden?"
The maiden said: "I have eaten raspberries
And with the juices painted my lips."


Again she came from her lover's tryst,
Came with pale cheeks. Her mother said:
"Whence pale your cheeks, maiden?"
The maiden said: "Make me a grave, o mother!
Hide me there and put a cross on top,
And on the cross carve, what I say:
Once she came home with red hands,
Since they had reddened between her lover's hands.
Once she came home with red lips,
Since the reddened under her lover's lips.
Lastly she came home with pale cheeks,
Since they had paled with her lover's unfaithfulness.

Soluppgång

Under himlens purpurbrand

Ligga tysta sjö och land,

Det är gryningsstunden.

Snöig gren och frostvit kvist

Tecka sig så segervisst

Mot den röda grunden.

 

Riddarn står vid fönsterkarm,

Lyssnar efter stridens larm,

Trampar golvets tilja.

Men en smal och snövit hand

Kyler milt hans pannas brand,

Böjer mjukt hans vilja.

 

Riddarn sätter horn till mun,

Blåser vilt I gryningsstund,

Över nejd som tiger.

Tonen klingar, klar och spröd,

Branden slocknar, gyllenröd,

Solen sakta stiger.

Beneath heaven's purple fire
Silently lie lake and land;
It is the time of dawn.
Snow-covered branch and frost-white twig
Stand out prominently
From the red backdrop.

The knight stands by the window
listening for the sound of battle,
pacing the floor.
But a small, snow-white hand
gently cools his hot brow,
changing his resolve.

The knight puts his horn to his mouth,
and blows fiercely at the dawn,
over the silent land.
The note rings clear and fragile;
The fire slowly dies, golden red,
As the sun slowly rises.

© 2020 by Marianne Beate Kielland email me